Man säger för många gånger att man ska ta tag i livet osv, det håller i en vecka sen går man tillbaka till sina dåliga vanor igen. När man gjort så några gånger så säger man till sig själv att nej nu är det på riktigt, den här gången ska jag ta tag i livet PÅ RIKTIGT. Det kanske håller 2 veckor eller nåt sen är man samma gamla vanliga jag igen.

 

För första gången i mitt liv så har jag börjat anstänga mig i skolan och det är typ ett milssteg för mig, har kört "I don't care" för länge men före lovet så ba tja så började jag göra läxor och plugga till prov. Vad har hänt egentligen? Utan tryck hemifrån, det var liksom bara jag som bestämde mig, och då känns det ännu bättre att det är på mina insiativ och inte någon annans, för då är det ju jag som sätter ribban och lägger reglerna. Det finns ju ingen annan än sig själv man kan göra besviken då.

 

Har en lång rast i skolan nu och har lyckats tappa bort mina klasskompisar så därför jag sitter och skriver den här skiten bara, för igårkväll fick jag ännu en sån där "nu ska jag ta tag i livet lite till"-kick. Bestämde dock med mamma att den skulle vara hemlig så ifall det inte håller så slipper man höra det från alla andra också.

 

Är så trött på att sitta och kolla tillbaka på massa gamla bilder och tänka "jag var mycket lyckligare då" " jag mådde bättre då" "jag saknar den tiden" osv osv. Att kunna kolla på nya bilder och sitta och tänka "shit vad lycklig jag är" "vad bra jag mår" och "gud vad jag trivs just nu" är väl ändå det ultimata? Det man vill uppnå i alla fall, jag alltså. Älskar min situation i livet just nu men det är på ett annat sätt om man jämför med för några år sedan, vill bara att lyckan ska vara samma lycka som förr. 

 

Som sagt det är ju jag som sätter ribban. Hörs