Förra helgen så sa vi hejdå till Elina och Amanda som idag åkt till Australien, var utklädd till jokern och träffade massa folk från klassen jag inte sett sen studenten. Till helgen blir det dock riktigt halloweenfirande, ska vara Catwoman men måste klura ut vad käre Sebastian ska vara också. 

Hade väl inget speciellt att skriva, imorgon blir det jobb 10-22 på käre Gavlerinken och en vinst mot Djurgården känns ju inget annat än ett MÅSTE! Och nästa helg blir det en minisemester torsdag-måndag till Enköping! 

Sist jag skrev var den 22 maj. Typ igår, eller?

 

Allt gick så fort. Skolan var jobbig men helst plötsligt så var vi där: 

 

Studenten var en sådan lycklig dag, hade så roligt med alla människor jag spenderat så mycket tid med de senaste tre åren. MEN. Inte bara det. Fredag den trettonde är även dagen då jag efter flera års vänskap för första 

gången kunde kalla Sebastian Forsman för MIN. Bland folk. Innan så var det ju bara hans namn i hjärtan i massa skrivblock. Tror jag alltid älskat honom? Men ändå känns det så rätt och så skönt att det inte blivit vi förrän nu.

 

Sebastian förrsten han hittar ni på bild från mitt senaste inlägg, 22 maj ni vet. Den där stiliga killen i vit skjorta. En vit skjorta som jag förresten råkade förstöra den kvällen då jag kladdade svart smink på hans axel för att jag inte ville släppa taget när han skulle åka. 

 

Just nu när jag skriver så sitter han lite halvt bredvid i sängen och spelar NHL och försöker smygtitta vad jag skriver, men icke, detta är min tid med min text om honom, mitt ljus i en annars så mörk värld.  

 

2009 såg jag en snygg kille med spretigt hår på en sida på internet och skrev väl något i form med "vad swöt du e ska vi chatta (a' ?", ja det slutade i alla fall med att vi addade varandra på MSN och blev varandras kvällsunderhållning. Varje kväll var det Sebastian och jag mot världen, eller i alla fall tills pappa kom och sa åt mig att jag var tvungen att gå och lägga mig. Men det spelade ingen roll för nästa kväll satt vi där igen och skrev med varandra, lärde känna varandra, började tycka om varandra. Värt att säga är ju att han bor, bodde, 13 mil söder över, så det var ju inte bara att träffas liksom. I och med det så ställde det alltså till problem om det skulle uppstå kärlek, något som det då också gjorde. Men Sebastian var i ett annat förhållande och jag var inte redo, hallå jag gick i åttan, var mitt uppe i tonåren och hade aldrig haft en pojkvän förut. Det var skrämmande. Det är fortfarande skrämmande att tänka tillbaka och inse hur kär man var redan då. 

 

Det funkade ett tag att bara vara vänner, han var den jag delade allt med som jag inte kunde säga till någon här hemma. Jag tror han kände mig bättre än någon annan i mitt liv. Men att två stycken som egentligen är kära i varandra bara ska vara vänner, ja det är väl dömt att misslyckats. Det funkade inte och vi gled i sär. Jag förstod inte varför för jag förstod inte mina känslor för honom, men hade det inte varit för Sebastian som tog avstånd så vet jag inte om vi skulle vara där vi är idag.

 

I vår tog i alla fall Sebastian upp kontakten, jag var "still single" och hans förhållande var på sluttampen. Det kanske var vår tur nu? Jag och Sofia tog i alla fall vårt pick och pack och tog bilen ner till Enköping till Sebastian skulle ha sin 20-årsfest i våras. Ja och sen dess har det väl varit en saga om man får säga så när man är 19 år? *My own little fairytale* ;-).

 

Tillbaka till då jag skrev att jag förstörde hans skjorta, den kvällen berättade han i alla fall att han skulle komma upp hit till Hofors nån vecka senare och vara husvakt en vecka åt hans bror. Bodde väl där fem dagar av sju den veckan, och det är väl den veckan som verkligen kickade igång "the fairytale". Vi hade träffats en tiotals gånger innan dess men att bo så tätt inpå varandra under en veckas tid, man lär känna varandra på ett sånt annat sett. Man har ingen dataskärm att gömma sig bakom, ingen mobiltelefon, ingen chatt på msn.

 

Han blev en större och större del av mitt liv och natten till studenten, efter 00, ja då frågade han faktiskt chans på mig. Jag hade klockan på 05.00 och var i desperat behov av sömn, men så hör man en viskning från killen bredvid "Får jag chans på dig?" och man bryter ihop av skratt för att han lät ju bara för underbart söt. Sedan blir man helt plötsligt helst seriös och det enda man säger är "ja". För man vill ju. Jag ville. Jag vill fortfarande. Jag kommer ALLTID vilja.

 

Sedan den dagen har vi väl varit ifrån varandra cirka en vecka sammanlagt skulle jag kunna tro, det kanske låter stört men det gör fan ingenting. Vi har väntat i fem år på detta, jag vill inte missa en sekund av honom igen. Sebastian är utan tvekan den bästa människan i mitt liv, även de dagar då jag är så arg på honom så jag tror jag håller på och avlider så är han fortfarande den människan som lyser upp min dag. Jag är så kär så jag håller på och spricker. Ibland fastnar jag med blicken på honom och bara stirrar och ler, han brukar då fråga vad det är men jag kan inte förklara. Jag är bara så glad att han är här med mig, att han som en gång var min bästa vän bakom datorskärmen nu är här och på riktigt är den jag vill leva tillsammans med och sedan dö hand i hand med. Jag bara tittar på honom och ler för att jag är så lyckligt lottad att få vara med honom för han är verkligen den mest underbaraste människa jag träffat, det finns inte en gnutta ondhet i honom och herregud vad han är fin. Fin mot allt och alla, och ja han är ju inte så tokig att titta på heller. Han går bra ihop med min familj och mina vänner, och jag gör det med hans (I hope). Allt känns så perfekt för tillfället och jag är SÅ lycklig med denna människa som jag värderar högre än allting annat, som jag älskar över allt annat, som jag skulle göra allt för. 

 

 

Den 13:e varje månad lägger mina klasskompisar ut bilder från studenten och skriver "BÄSTA DAGEN I MITT LIV". Jag kan inte göra annat än hålla med, DET VAR DEN BÄSTA JÄVLA DAGEN I MITT LIV. Det var ju dagen SEBASTIAN BLEV MIN!!!!!!!!!